Biljetten?

Idag tog jag pendeltåget till en närbelägen stad. Två damer gick ombord precis efter mig. De verkade osäkra, förmodligen hade de inte åkt pendeltåg tidigare, och de frågade mig vart tåget gick. Vi konstaterade att de var på rätt tåg och de slog sig ner mitt emot mig och började småprata med varandra.

Efter en kort stund hördes en mansröst via en högtalare hälsa oss välkomna och uppmanade den som inte hade biljett att uppsöka tågvärden i mitten av tåget och köpa en. Vi som hade periodkort skulle se till att stämpla det i kortläsaren. Kvinnorna såg förvånade ut; de tittade på varandra, nickade och fortsatte prata.

Jag fick en känsla av att de inte hade biljetter och funderade på hur det skulle kunna avlöpa. I måndags när jag åkte med pendeln samma sträcka var det biljettkontroll och en dam fick snällt följa med kontrollanten genom vagnen till tågvärden för inköp av biljett och förmodligen få böta för ”friåkningen”.

Damerna pratade en stund och satt sedan tysta. Den äldre kvinnan såg allvarlig ut. Så reste hon sig plötsligt utan ett ord och gick mot mitten av tåget. Efter fem minuter kom hon tillbaka, letade i kavajfickan och tog diskret upp några papperkvitton och visade för sin medresenär. Så sa hon tyst: Se här! Jag har varit och köpt biljetter!”

 

 

Meddelande i mobilen

Igår kväll ringde mobilen men jag hann inte svara. Jag tittade på telefonnumret, som var helt obekant för mig, och brydde mig inte om att ringa upp numret. En halvtimme senare när jag skulle jag skicka iväg ett sms upptäckte jag att någon pratat in ett meddelade till mig. En hurtig mansröst uppmanade mig att omedelbart ringa upp ”när du hittat telefonen”.

 Trots att rösten var helt obekant för mig så ringde jag i alla fall upp – det kunde ju faktiskt vara någon som ville mig något. Mannen svarade och jag presenterade mig artigt och undrade vad han haft för ärende. ”Men jag har inte ringt dig!” utbrast han indignerad. ”Det har jag inte!” fortsatte han ilsket med eftertryck. ”Men det har i alla fall kommit ett samtal från dig där du uppmanar mig att ringa så fort jag hittat telefonen” sa jag och fortsatte ”och nu har jag hittat den!”

 Mannen blev tyst en sekund och sade sedan: Men jag har ju inte ringt DIG, jag har ju ringt min FRU!!!

Inte bara champagne ….

Från mitt köksbord har jag utsikt över en liten närbutik. Den övertogs för några månader sedan av en man i 30-årsåldern och denne man är i sin butik från nio på morgonen till tio på kvällen. Jag fattar inte hur han orkar. Det har kanske hänt sex-sju gånger att jag handlat där under sommaren och då har det främst gällt någon liter mjölk, potatis eller en flaska Schweppes när jag om aftonen känt för en drink på balkongen och varit utan denna dryck. 

I början av veckan sprang jag ner till butiken eftersom jag inte hade någon grädde hemma till räksoppan jag lagade. Jag tog mitt gräddpaket och några frukter och gick till kassan. Butiksägaren slog in summorna i kassaapparaten men innan han stämplade ut kvittot tittade han på mig och frågade fullkomligt allvarlig: Ska du inte ha någon Schweppes idag!!!!

Så det kan uppfattas!

Som synes av bilden ovan är champagne min favoritdryck. Som ett litet minne av alla goda flaskor som avnjutits under årens lopp har jag sparat korkarna. De har stått på en hylla i köket men häromdagen fick jag för mig att hänga upp dem på den inglasade balkongen som ”insynskydd” mot gatan. Det tog en bra stund att få upp dem och jag var riktigt nöjd efter hängningen. De prydde verkligen sin plats.

Ett par tre dagar efter upphängningen hade jag besök av några vänner och den ena berättade att hennes kolonilottsgranne, vars permanentbostad är i huset mittemot mitt,  minsann berättat att han noterat att jag jobbat på balkongen ordentligt. Och du må tro, hade han berättat, hon hängde upp massor med små lyktor!!!

Mina älskade champagnekorkar hade han uppfattat som en tidigt uppsatt julbelysning!!!! Det kommer jag inte att komma över i första taget.

Hm!

Sexåriga Loppan tittade för en tid sedan på ett TV-program i vilket en liten flicka var på väg med sin mormor till hårfrissan. Mormor skulle bli fin i håret och flickan fantiserade nu över hur mormors nya frisyr skulle bli. Skulle hon få långa vackra ljusa lockar? Kanske en jättefin konstfull uppsättning? Hon såg sin mormor i en massa olika frisyrer och plötsligt så såg hon henne i en häftig punkfrisyr! Då utropade Loppan till sin mammas stora förtjusning:

 Titta mamma, precis en sådan frisyr har ju min mormor!!!

Så kan det gå!

Dottern bakade jättegoda ”vridna smördegspinnar” i förra veckan som vi njöt av till kallt bubbel.

När jag för en ett par timmar sedan upptäckte att jag hade smördegsplattor i frysen fick jag lust att baka något liknande. I kylen hittade jag ”frukt-pesto” som jag köpt i Italien och den tänkte jag skulle passa bra i pinnarna.

Jag kavlade ut två smördegsplattor och bredde på peston. Av den första plattan gjorde jag en sorts snurror och av platta nummer två gjorde jag vridna pinnar. Det hela såg riktigt bra ut.

Så fort plåten hamnat i ugnen började mina bakverk leva ett eget liv. Snurrorna fick en lång svans och pinnarna rullades upp på olika sätt så några blev helt öppna och platta och några knöt ihop sig och pressade upp peston på ovansidan.

Direkt efter gräddningen smakade jag på en snurra för att se om den var god. Var den det så skulle jag baka flera. Den smakade förskräckligt! Oljig och lätt grön hade den också blivit! Efter en stund började det klia på tungan och runt i munnen. Jag borstade tänderna länge och väl och tvättade mig noga men trots det känner jag fortfarande efter en timme en oljig och fadd smak.

Vad gör man med sådana bakverk? Jo, man stoppar dem resolut i matavfallspåsen och tar hissen direkt ner till soprummet och lämnar dem på den plats de hör hemma!

Uppföljning av klippningen

Jag gick och klippte mig igår. Inga problem! Möjligtvis saktade jag in stegen en aning innan jag gick in i salongen…

Hon hade precis tagit betalt av en kund och log brett mot mig och sa: ”Oh, vad länge sedan! Har du haft det bra i sommar? Jo, men det ser jag på dig att du haft!”, och så fortsatte hon utan minsta ironi: ”Och du har inte ens haft tid över för klippning ser jag!” Sedan greppade hon saxen och frågade för formens skull: ”Som vanligt?” Och när jag nickat skred hon verket an.

Vi fann ett nytt samtalsämne. Fotboll! Hon berättade livfullt om sin 15-årige son, som tillhör IFK-akademin, och hans lag som vunnit stort över Nyköping i helgen. Han hade blivit intervjuad i NT och fått många lovord över sitt spel. Hon berättade att hon endast haft några dagars semester i sommar och de dagarna hade hon åkt med sonen på olika fotbollsmatcher o träningsläger. Jag berättade om min dotterson, som är betydligt yngre, och mycket duktig på fotbollsplanen. Ivrigt sa hon till mig: ”Du, man ser redan tidigt när dom har talang! Vår son var bara sju-åtta år när det märktes.”

Naturligtvis beklagade vi IFKs trista resultat och enades att Thordarson borde kommit tillbaka mycket tidigare till laget.

Nästa gång jag klipper mig vet jag att det blir mer fotbollsprat och då har vi också IFKs  slutresultat att diskutera.

Klippningen

Ingen har kunnat undgå att se att det gått alldeles för lång tid sedan min senaste hårklippning, så nu måste det ske. Och jag börjar bli nervös! Vanligtvis brukar frisörbesök inte förorsaka nervositet hos en pensionär med tämligen ynklig hårväxt, men så är fallet.

När jag flyttade till min nya hemstad för nästan fem år måste jag hitta en ny frisör. Jag provade ett antal; stans dyraste, stans långsammaste, stans suraste men så hittade jag honom. En man i 60-årsåldern som klippte mig bra och fort och ofta hade tid för mig när jag dök upp på förmiddagen. Han satte sig i respekt när jag nyfiket, inte alls nervöst, försökte följa hans något annorlunda klippning första gången och sa med barsk och myndig stämma: Du behöver inte titta i spegeln och vara orolig – jag kan klippa jag! Och det kunde han. Det kändes tryggt att gå till honom men en dag när jag klev in i hans salong stod han där och pratade med en ny ägare och jag gick förkrossad därifrån.

Letandet fortsatte. Så hittade jag henne. En sydländskt temperamentsfull dam, pratglad och snabb både i klippningen och i repliken. Det kändes som att vårt förhållande skulle bli stabilt. Men under vintern var i hennes salong alltid kunder när jag gick förbi, så jag gick inte ens in och frågade om hon hade tid för mig.

Så gjorde jag det; det förskräckliga. Jag gick till en nyöppnad salong i närheten och lät en ung man klippa mitt hår men det borde han inte ha fått göra. Resultatet blev en katastrof som jag fick dras med under ett par månader. Då var jag tvungen att gå till henne och bli klippt. Jag gick in i salongen; hon stelnade till och stirrade på mig med förskräckta ögon och utbrast anklagande: Det där har inte jag klippt!!!! Jag försökte muttra något om att det varit så många kunder hos henne när jag gått förbi att jag gått till en annan. Hon tog omedelbart hand om mig och så började förhöret. Vem har klippt dig? Är du verkligen nöjd? Varför kom du inte hit? och Vad fick du betala för det där då!!! Muttrande klippte hon mig och konstaterade suckande att det var inte lätt att få någon ordning på det här – hu vilken pina jag utsatt henne för. Hoppas jag lyckas klippa dig bättre nästa gång för det här var omöjligt att få ordning på, sa hon, och jag skyndade skamsen ut från salongen.

Och nu har det gått flera månader sedan jag var där och nu måste jag dit, helst i morgon. Varför är jag då så nervös? Jo, under en av sommarens varmaste dagar tog jag saxen i egna händer och klippte mig i nacken för att få bort de längsta ”spretarna”. Och nu är jag så rädd för vad hon ska säga om min klippning …

Ommöblering på loftgången

Efter att ha varit bortrest några dagar kom jag hem nu på eftermiddagen. De senaste dagarna har varit soliga så det var nästan 30 grader varmt i lägenheten, trots nerdragna persienner, och efter ett par timmar somnade jag av pur utmattning på soffan och sov i nästan två timmar.

Det är fortfarande lika varmt inomhus så nyss gick jag ut och satte mig på balkongen för att få lite svalka. Och då upptäckte jag att man på loftgången, som jag skrev om ett par veckor sedan, möblerat om! En av bokhyllorna är borta och den andra har flyttats till andra sidan dörren där den täcker nästan ett helt fönster. Och jag är fortfarande lika förbryllad över dess placering på loftgången – och även i kväll går många människor ut och in genom dörren – dock inte festklädda!

Hemlängtan

Semestern på Sicilien var helt fantastisk. Siciliens karga landskap, mäktiga Etna, Syrakusa, Ragusa, gamla grekiska tempel, bad i Medelhavet, Villa Romana del Casale med otroliga mosaikgolv – allt var en upplevelse!

Det enda som inte var roligt var trafiken. Att vi inte såg några allvarliga olyckor var märkligt för överallt körde man fort och tog stora risker. Vid ett tillfälle såg vi hur en bil framför oss körde om en bil som körde om en bil – och detta strax före en kurva på en inte alltför bred väg. Då flög hjärtat upp i halsgropen vill jag lova.

När vi väntade på flygplatsen för att åka hem så pratade jag med en kvinna som var född på Sicilien men som liten flyttat  till Sverige och nu besökt sin hemö för första gången. Hon berättade att hon och maken rest runt på Sicilien och träffat släktingar hon inte sett på över trettio år.

Första veckan var otrolig, berättade hon. Den var som en saga. Andra veckan var ockå mycket bra men under tredje veckan började hon längta hem. Och när tredje veckan nått sitt slut så längtade hon hem ordentligt. Så böjde hon sig fram emot mig och sa intensivt: Vet du vad jag längtar mest efter? Utan att vänta på svar från mig sa hon: ”Jo, en tidtabell! Och ordning och reda och att få slippa den här förskräckliga trafiken. Dom kör ju som galningar här!”

Aldrig har jag hört någon längta hem till en tidtabell förr, men varför inte?